Vid det här laget är det väl så att jag faktiskt får identifiera mig som just ”politiker”, även om det började i lite mindre skala. Ibland brukar jag säga att det är så det kan gå om man inte kan låta bli att lägga sig i. Mina föräldrar var politiskt aktiva när jag var barn. Jag minns när jag som sjuåring fick skaka hand med Gösta Boman när jag följde med min mamma på något politiskt evenmang i Örebro. Detta är förmodligen väldigt bidragande till att jag alltid haft en tro på olika demokratiska församlingar, sett möjligheten att påverka och valt att engagera mig i tex elevråd och föreningsstyrelser under hela min uppväxt. Det ledde även till ett djupt engagemang i Moderata Ungomsförbundet och ett antal förtroendeuppdrag under tonåren och den tidiga tjugoårsåldern.
Ett något tappat intresse gjorde sedan att jag prioriterade studier och arbete under en period tills herrarna Reinfeldt och Borg äntrade scenen. Deras arbete och det faktum att de hade en plan och en riktining, som också gav ett påtagligt resultat gjorde att mitt intresse och mitt engagemang väcktes på nytt och jag engagerade mig i kampanjarbetet inför valet till Europaparlamentet 2009. Något senare ville den socialistiska majoriteten i Mariestads kommun renovera badhuset i stället för att bygga att nytt och då valde jag att aktivera mig i den frågan för att bilda en opinion för ett nybygge. Dessvärre kom vi inte hela vägen utan får än idag leva med det gamla badhuset och nya renoveringar. I alla fall så hade jag kommit djupare ner i det politiska träsket, kandiderade till kommunfullmäktige 2010 och blev aktiv i den moderata föreningsstyrelsen i Mariestad.
Under den här perioden (2009-2010) blev jag far till två barn, vilket ledde till en hel del promenader med barnvagn. Dessa promenader kom ju naturligt att företas längs med vattnet och då förstod vilken enorm potential som finns för att utveckla kommunen genom att utnyttja läget vid Vänern. Efter det har mitt engagemang undan för undan fördjupats ytterligare och i takt med det har jag funderat mer och mer på vad det innebär.
Som Moderat är min grundläggande övertygelse att så mycket som möjligt bör hanteras av den privata sektorn. Medborgare har dock sedan långt tillbaka i tiden gemensamt kommit fram till att en del verksamheter, som tex vägbyggen, försvar, polis, domstolar och fördelning av vård och omsorg bäst hanteras gemensamt och finansieras gemensamt genom skatt. För att medborgarnas önskemål om hur dessa gemensamma resurser ska fördelas ska kunna kanaliseras på ett hanterbart sätt väljs företrädare att tolka samhällets vilja. Vi kallar dessa företrädare ”politiker”.
Egentligen borde det vara ett oerhört ärofyllt uppdrag att representera folket och förvalta de gemensamma resurserna, men av någon anledning har det uppsått att glapp mellan politikerna och människorna som de företräder. ”Politikerförakt” har alla hört talas om. Desvärre ser vi också exempel på politiker som sätter sin egen position, karriär och vinning framför medborgrna som man företräder. Något som naturligtvis eldar på politikerföraktet.
Jag tycker att detta är hemskt och jag är förfärad över att utvecklingen verkar gå åt fel håll. Det vore fåfängt av mig att tro att jag skulle kunna vända denna utveckling, men jag vill i alla fall göra vad jag kan för att de medborgare som jag representerar ska sättas i första rummet och att deras skattepengar ska användas så effektivt som möjligt. Jag vill också att de ska kunna känna att avståndet till deras företrädare minskar och att de ska kunna få en tydlig redovisning av hur deras gemensamma resurser har förvaltats.
Därför är jag politiker.
Mycket tänkvärt
Bra!!